Jag behöver hjälp

Jag behöver hjälp av min omgivning, familj och vänner.
Det är inte mycket jag begär, mer än att ni ska läsa detta och hjälpa mig med det jag behöver.

Som många vet, och kanske inte vet, så lider jag av en kronisk smärtsjukdom, eller ja – egentligen två.

Men den som just nu påverkar mig allra mest och som jag aktivt arbetar med nu, för att kunna fortsätta leva, jobba och rida – är fibromyalgi.
Jag tänker inte förklara mer ingående vad det är annat än att man kan säga att mitt nervsystem är åt helvete.
Jag kan t.ex från ingenstans få smärtor i en hand eller fot, där signalerna som skickas till nervcentrum i hjärnan skriker “AAAAAAAAAAAAAAAAH HJÄLP JAG ÄR BRUTEN!!!” men det egentligen inte är något fel.
Ett vanligt tryck med ett finger i ryggen på mig, kan vissa dagar få mig att svimma då mitt nervsystem tror att det är en kniv. etc.
Det är helt enkelt fel på mina “volymkontroller” som reglerar smärta i alla mina nerver.
Detta går upp och ner. Vissa dagar kan jag känna mig helt frisk och starkare än någonsin, för att nästa dag känna mig som en 90-åring med all världens krämpor.

Jag har valt att försöka låta bli att gnälla utåt, detta kan göra att de runtomkring mig inte förstår hur sjuk jag egentligen är.

Jag har de senaste 5 veckorna deltagit på en smärtskola arrangerad av min vårdcentral, med 5 utbildningstillfällen för folk med fysisk smärta.
Jag kommer nu att dela med mig av det viktigaste delarna som jag tagit med mig därifrå, och även de delar där min omgivning kan hjälpa mig att må bättre.

Acceptans

Jag, som alla andra med kronisk smärta, måste lära mig att acceptera att min kropp är såhär. Det finns inget botemedel. Jag kan bli bättre, men jag kan aldrig bli bra. Smärtan och värken kommer ALLTID att vara en del av mitt liv.
Jag har kommit ganska långt i detta.
Jag har accepterat att siuationen är som den är, men den ska aldrig någonsin få hindra mig från att göra vad som är viktigt för mig.

Värdera måsten

Som människa, och speciellt vuxen, finns det en massa måsten man måste göra.
Men hur viktiga är dessa måsten egentligen?
Exempel:
Är det viktigt att jag MÅSTE dammsuga mitt hus idag? Nej jag får inte besök ikväll eller imorgon, jag kan dammsuga imorgon om jag har en bättre dag då istället.  (= ingen direkt konsekvens)
Är det viktigt att jag MÅSTE äta mat? Ja, det är viktigt. Annars triskerar jag att dö (= direkt konsekvens)

Förstår ni?

Hur jag tänker och mår spelar stor roll

Om jag är låg, nere och känner mig dålig för att jag inte uppnår vissa mål eller måsten en dag – då eskalerar mina symptom.
Jag blir utmattad, hjärntrött, tappar närminnet och får väldigt ont.

Något vi fått lära oss på smärtskolan är att vi måste gå in och ur en uppgift med positiva tankar.
Om jag t.ex. känner att jag inte klarar av att rida en dag så får jag ofta väldigt dåligt samvete, speciellt om hästen fått vila ytterligare en dag innan. Då är det väldigt lätt att tänka dåliga tankar om mig själv – för att jag vet att jag borde, men jag orkar verkligen inte.
Har jag inte ont, men bara är trött – då brukar jag rida iallafall. Men är jag sådär “fibrotrött” (ett tillstånd där jag till och med kan somna bakom ratten efter att ha kört bil i mindre än 10 min, trots att jag var pigg före) plus att jag har ont i kroppen. Då har jag lärt mig att jag bara kommer att bli sämre om jag pressar kroppen.

Men om jag istället tänker “Shit vad duktig jag var som klarade av att mocka idag, och fixa allt åt hästen – utan att be om hjälp!”, då mår jag mycket bättre både fysiskt och psykiskt.
För annars är det väldigt lätt att hamna i en ond spiral, där man går och klankar ner på sig själv hela tiden. Det är inte ett hälsosamt tillstånd för någon.

Vad behöver jag hjälp med?

Så vad behöver jag egentligen hjälp med? Nej jag behöver inte hjälp att fixa stallet, bära tunga saker eller städa.
Det jag vill ha av min omgivning är förståelse. Förstå att jag inte alltid klarar av att prestera på samma nivå som andra, förstå att den träning som funkar för dig inte nödvändigtvis ens är nyttig för mig.
Jag har ett läkarteam med läkare, psykolog, sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut som jag är oändligt tacksam över. Jag får verkligen den hjälp jag behöver, plus väldigt mycket därtill.

Jag behöver att ni accepterar att jag inte fungerar som en frisk människa, även om jag oftast uppträder som det. Att jag inte klarar av att leva mitt liv på ett sätt som alla andra. Att jag är vuxen nog att bestämma själv om vad jag vill göra och inte göra.

Jag behöver också att ni inte ger mig mer skuldkänslor än de jag ger mig själv. För ska jag brottas med mina egna skuldkänslor som mitt inre dagligen kastar fram – så behöver jag inte höra det från andra runtomkring också. Det hjälper inte till, även om ni egentligen bara vill mitt bästa och bryr er om mig.
Om jag väljer att låta hästen vila en dag, fast han redan vilat ett par dagar samma vecka – så ingår det i min rehabplan och jag vill inte behöva försvara eller förklara den.
Att jag väljer att t.ex. en kväll åka iväg och göra något annat istället för att rida, så ingår också det i min plan.
Den absolut värsta smärtan jag har i kroppen, är också den som är absolut allra mest frekvent och svårast att leva med, är den som sitter i min ländrygg. Jag FÅR inte rida för varken mig själv, läkare eller sjukgymnasten, när jag känner på ett visst sätt.
Ibland gör jag det ändå för att det är träning eller tävling, för att jag är envis som en jävla åsna, men jag får betala dyrt för det efteråt, ibland upp till en månad innan jag kan rida normalt igen.

Vissa människor upplever att jag flänger runt och stressar överallt. Det gör jag inte.
Jag har fått lära mig att tacka nej till saker, och har börjat tacka nej till majoriteten av saker jag blir tillfrågad om och gör bara saker jag vill göra.

Och om jag nu väljer att göra något som jag mår bra av, då vill jag INTE höra av andra att jag borde lugna ner mig eller fokusera på mig själv istället. För det är exakt det jag gör.
Jag stressar i stort sett ALDRIG. Så om jag inte stressar över saker jag gör, så kan väl andra i min omgivning ge fan i att stressa åt mig?

På våren har jag en tendens att ha många saker inbokade, det är många helger att åka iväg på. Men inte en enda helg är ett tvång, det är jag själv som har valt och planerat in dessa.

Och om jag råkar ha en ledig lördag, då tycker jag faktiskt att det är upp till mig att välja vad jag ska göra den dagen, utan att stressa.

Så om jag inte har tvättat den dagen jag sa att jag skulle tvätta, att jag prioriterar något konstigt, eller låter min häst vila fast han redan har vilat en dag, eller att jag inte dammsugit mitt hus på ett specifikt datum, eller gjort något annat som inte påverkar någon annan än mig själv – så vill jag faktiskt inte höra det av någon annan heller, för jag vet redan, och det mesta är en del av min plan. Att min plan inte ser ut som andras planer, utan min plan är lite mer flytande – beror ju på att min kropp kan tro att den är döende en dag och elitidrottare nästa dag.
Jag måste få lov att göra saker i min takt, på mitt sätt och en liten bit i taget.

Om inte jag får hjälp med detta så kommer jag att drivas in i väggen och kommer varken kunna jobba, rida eller leva mer.

Tack! <3

Materiell lycka!

Igår hämtade jag ÄNTLIGEN ut mitt nya fina schabrak som jag beställt på Norells Hästsport från Mias RS!

Är SÅÅÅ NÖJD.
Så nu ska vi inviga det på tävling på lördag i Hedemora 🙂

Mitt nya träns!

Jag får MÅNGA frågor när jag lägger upp bilder på mitt nya träns, jag tänkte dedikera detta inlägg till alla dessa frågor, så har jag något att hänvisa till och slipper skriva samma sak överallt 🙂

Först: Detta träns är det enda exemplaret i världen, det finns inga fler.
Visst är det snyggt?

Foto: Melissa Lindholm

Var har du köpt tränset?!?

Jag har beställt tränset av min vän Ammi, som är sadelmakare.
Det är gjort helt efter egen design och önskemål som jag och Ammi jobbat fram tillsammans.
Hon tar beställningar om man själv är sugen på att beställa ett egendesignat träns. Notan hamnar på ca 3000kr beroende på hur avancerat det ska vara.
Observera att ni aldrig kommer att få ett exakt likadant som mitt 🙂

Vad har det för funktion?

Ren och skär dekoration, faktiskt. Det är ett träns där nosgrimman sitter högt upp och löst, som gör att den inte stänger igen någon mun. inte heller är ivägen för t.ex fullcheek-bett (bett med parerstänger) som oftast fastnar i vanliga engelska nosgrimmor.
Egentligen räknas det som en vanlig engelsk nosgrimma, bara att remmen under hakan sitter lite högre upp och är mycket smalare än själva nosgrimman.

Får man tävla dressyr med det?

JA. Om jag slänger på min extra käkrem som jag har är det helt godkänt att tävla dressyr med.
Jag har själv tävlat med det och ingen sa ett ljud och jag fick godkänt av överdomaren.
Snabbknäppen är enligt Svenska Ridsportförbundets tävlingskommitté godkänt.

Här är från tävling med den “extra” käkremmen.
Foto: Event-bilder.se

 

På gång

Såå, vad händer egentligen med Casanova?
Såhär ser vår planering ut:

  • 5/7: Pay and Jump, Norr Amsbergs Ridklubb – 50 cm med Matilda och 90cm med mig (ja, visst är det sjukt?)
  • 16/7: KM i Dressyr, Rommehed SK – LA:1
  • 21/7: Lokal Hopptävling, Svärdsjö Ridklubb – 90cm två faser MED MIG (japp, grisar kan flyga) och 100cm två faser med Emmy
  • 22/7: Regional Hopptävling, Svärdsjö Ridklubb – 100cm två faser och debut i 110cm två faser (bara gått avd B förut) med Louise
  • 23/7: Regional Hopptävling, Svärdsjö Ridklubb – Debut i 115cm två faser med Louise (aldrig startat 115 förut)
  • 29/7: Regional Dressyrträvling, Falu Ridklubb – LA:4 och debut i MsvC:1 med mig
  • 30/7: Regional Dressyrtävling, Falu Ridklubb – LA:3 med mig
  • 5/8: Regional Dressyrtävling, Orsa Ridklubb: LB:3 eller LA:4 i laget i div 2 Dressyrallsvenskan
  • 2/9: Regional Dressyrtävling, Mora Ridklubb: LB:3 eller LA:4 i laget i div 2 Dressyrallsvenskan
  • 9/9: Officiell tävling i Working Equitation, Smedjebackens Ryttarsällskap: LB eller LA, tror på LA =)

    Sååå vi har en hel del på gång 🙂
    Kommer bli hopptävlingar med Lollo däremellan också =)

    Bjuder på några bilder från häromkvällen när Kossan levde rövare i hagen!

Kroniskt sjuk – dra ner på ridningen?

I fredags fick jag min diagnos.
Eller mina diagnoser.

För de som inte vet har jag under många år upplevt oförklarlig värk och konstiga smärtor.
De senaste två åren har det blivit mer regel än undantag, värken har blivit mer konstant.
Det senaste året har även händer och fotleder börjat krångla.
Fotleder får knölar och sväller upp om jag går för mycket.
Händerna värker, domnar och är orkeslösa.

Då jag har reumatism i släkten så blev jag orolig att även jag är drabbad, jag tog steget och sökte hjälp.

Jag fick först träffa en läkare som beordrade ultraljud på hälsenorna, men de hittade ingenting.
Sedan fick jag komma till en läkare som misstänkte att jag lider av EDS (en bindvävssjukdom) och remitterade mig till Smärtrehab i Säter.
Nu har jag genomgått en rad tester och undersökningar på Smärtrehab.
Jag har träffat läkare, sjuksköterska, psykolog och sjukgymnast.

I fredags fick jag diagnoserna fibromyalgi och hypermobilitet (överrörlighet).
Utöver detta har jag sedan 2012 haft diagnosen endometrios.
3 st kroniska smärtsjukdomar, även om hypermobilitet inte alltid innebär smärta.

De har kommit fram till att jag inte behöver psykologisk hjälp, då jag inte dragit ner på någon fysisk aktivitet eller avstår från andra saker (mest för att jag alltid haft ont till och från och inte plötsligt blev dålig).
Jag kommer att få medicinsk hjälp samt hjälp med min fysiska träning  för att hitta en balans och för att få hjälp att stabilisera muskler kring överrörliga leder.

Jag har fått en rad direktiv om vad jag bör göra samt vad jag absolut inte får göra

Vad jag inte får göra:
– Stretcha
– Yoga
– Sluta rida
– Sälja hästen

Japp det är sant, det hela teamet säger till mig är att jag inte får sluta rida och att jag inte får göra mig av med hästen.
De anser att jag är väldigt fysiskt aktiv, trots att jag är sjuk, detta är enbart på grund av hästen.
Hade jag inte haft Casanova hade jag förmodligen blivit sämre, för jag hade inte haft något som motiverade mig att röra på mig.
Jag får röra på mig så mycket jag vill och orkar, sålänge jag själv känner när jag behöver vila – och faktiskt vilar då.

Jag ser ganska positivt på den här diagnosen.
Det är INTE en kul sjukdom, det är INTE kul att ha ont.
Det är inte det som gör att jag är positiv.
Jag är positivt inställd just på grund av att jag länge förstått att något varit fel, men inte sökt hjälp.
Jag har redan accepterat, sedan innan jag sökte hjälp, att det är något som inte kommer att gå över.
Oron som har funnits hos mig i att inte veta vad det är som är fel har varit värre än att acceptera att jag får leva med värken resten av mitt liv.

Nu VET jag vad som är fel, mitt nervsystem går bananas.
Smärtan är inte farlig.
Jag kan röra mig – fast det gör ont!

Ni kan gnälla hur mycket i vill om hur mycket min “hobby” med hästar kostar. Det rör mig inte i ryggen.
För det jag egentligen investerar pengar i är en hyfsat dräglig framtid för mig själv i en kropp som inte riktigt fungerar som den ska.

Men kom inte och säg att jag ska dra ner på ridningen, för det får jag inte för läkarna 🙂

Mitt stora mål nu är att få ordning på den fysiska träningen utanför stallet och bli såpass stark och stabil att jag kommer klara av att ha två hästar, det tyckte alla i teamet var en bra plan.

Det är nästan som att få häst på recept 😉

Min fantastiska hjälte Casanova är viktigare i mitt liv nu mer än någonsin <3

Bjuder på lite bilder från vårens första WE-träning, nu i söndags.
Jag tackar mina sponsorer http://event-bilder.se/ som fanns på plats för att dokumentera =)

 

Lite mycket just nu

Ja som ni märkt har jag hamnat lite efter här på bloggen med julkalendern och uppdateringar om livet.
Det har varit rätt mycket ett tag och jag känner hur det påverkar mig mer än jag vill.

Jag håller på att utredas för sjukdomen EDS (Ehlers Danlos Syndrom) som är en medfödd bindvävsdefekt som lite kortfattat beskrivet kan innebära en hel rad saker, i de flesta fallen smärta, värk och överrörlighet.
Jag har alltid haft väldigt överrörliga leder, alltid fått grav träningsvärk av minsta lilla och haft ont i diverse muskler och leder i perioder.
Det senaste året har det övergått i mer tätare perioder och senaste halvåret är det konstant värk i kroppen, speciellt i knän och händer.

Jag har också sedan jag var liten kunnat få plötslig smärta i i stort sett alla kroppsdelar som finns, kan vara ett finger, en tå, armbåge, öra, revben osv.
Men oftast bara på ett ställe i taget, och det kommer från ingenstans och känns ungefär som en kraftig sträckning eller som ett benbrott (sitter det i någon del i benen/fötterna så kan jag inte stödja på benet), det kan hålla i sig i en halvtimme eller tre dagar, försvinner lika plötsligt som det kommer.
Detta har jag trott varit normalt, att alla upplever det såhär.

Förra vintern blev ena handleden blå och jag hade svårt att greppa något, öppna flaskor etc. helt från ingenstans. Var inne och röntgade och hittade inga fel.
Det gav med sig på ett par månader men aldrig helt.

När jag var i USA i somras och vi promenerade mycket så fick jag en knöl på ena hälsenan som ömmade rejält, jag trodde det berodde på skorna så jag bytte till flipflops.
Då svällde hela hälsenan upp istället, detta var också borta på ett par dagar.
Jag hade då problem med en elak fotsvamp som yttrade sig som en stor böld (och läkarna visste inte vad det var, men det är en annan story) så jag avlastade fötterna knasigt och jag tänkte att det var därför.
Jag kom sedan hem från USA och började jaga Pokémon när det spelet släpptes, helt plötsligt fick jag en knöl på ANDRA hälsenan och den svällde också upp.
Detta upprepades så fort jag promenerade och ansträngde fötterna minsta lilla.

Sedan i somras har jag också haft konstant värk i händerna. Det känns som en typ av träningsvärk kombinerat med muskelsvaghet. Har inte alls lika starka nypor som förut och det känns emellanåt som att jag till och med har problem med att skriva på tangentbordet.
Detta i kombination med att händerna domnar bort konstant, speciellt när jag ligger ner.

Jag var hos en läkare för ett tag sedan som misstänker att jag har EDS, en sjukdom jag gått och tänkt på som “Jaja, jag har ju iallafall inte EDS” – då jag känner ett par stycken som har just detta.
Men ju mer tester läkaren gjorde desto “högre poäng” fick jag.
Jag fick då en remiss till smärtrehab som är de som får ställa en definitiv diagnos och som sedan kan hjälpa mig i habiliteringen – ja habilitering. För rehabilitering går inte då sjukdomen är kronisk och saknar botemedel.
Jag fick också remiss till arbetsterapeut och sjukgymnast.

Hela den här grejen har tagit ganska hårt på mig psykiskt, och gör mig rätt nere och utmattad – detta ovanpå konstant värk i kroppen som också gör mig trött och inte så jäkla party liksom.

I torsdags träffade jag arbetsterapeuten, som pratade en hel del om mina händer och gjorde lite tester – hon mer eller mindre konstaterade karpaltunnelsyndrom, ovanpå en eventuell EDS-diagnos.
Detta slog ännu hårdare, trots att jag vet att det går att operera och det går att träna och stärka upp det.

Men det var inte direkt vad jag behövde.

MEN jag försöker ändå se positivt på detta, igenom allt jobbigt och alla frågor om hur framtiden kommer att se ut.
Kommer jag att hamna i rullstol till slut? Eller kommer jag att klara mig utan? Kommer jag få värre ont än jag har nu?

Trots detta vill jag se ljust på det.
Jag kommer att få hjälp av en sjukgymnast som kan hjälpa mig att träna rätt för att orka med ridningen. Jag är beordrad av läkare och arbetsterapeut att ALDRIG sluta rida, för det är förmodligen ridningen som har räddat mig såhär länge innan allt bröt ut.
OM shit is going down och jag blir sämre om några år så att det räknas som en viss grad av funktionsnedsättning – DÅ ska jag ha en plats i landslaget för para-ryttare.
Jag kanske också då får handikapptillstånd för parkering, då får man parkera närmast ingången på GEKÅS, Ullared.
Och jag kommer, med en diagnos, förhoppningsvis kunna få hjälpmedel så att jag klarar av vardagen bra ändå.

Just nu vill jag mest bara ha en diagnos, så jag vet varför jag mår som jag gör – för då kan jag göra något åt det.
Även om sjukdomen är kronisk, så ska jag göra ALLT för att den inte ska få ta mitt liv ifrån mig.
Jag VÄGRAR sjukskriva mig.
Jag VÄGRAR sluta rida och träna.

Men nu vet ni, jag ska försöka orka med julkalendern igen.
Det är fortfarande en grej och kommer att avgöras även om det kanske inte blir 24 luckor!

dsc_2781-2

Jag pluggar!

Det var något jag inte hade tänkt mig säga igen…
Men ibland så måste man.
Imorgon ska jag åka till Stockholm med en kollega och skriva prov för certifiering.
Den certifiering jag ska ta heter “Esri technichal certification: ArcGIS Desktop Entry”
Som typ är basnivån på vår plattform.
Jag jobbar ju egentligen mer mot Online och mobila appar, men det finns ingen certifiering för dem.
Så nu kör vi basnivån på Desktop!

Just nu “sista minuten”-pluggar jag om geodatabaser, subtyper och domäner.
Typ det som jag oftast pysslar med när jag skapar demodata, men aldrig reflekterar över sammanhanget.

Så ja, det är sånt jag gör på jobbet 😉

Ska göra klart den här webbkursen, sen ska jag sova.
Blir hämtad 05.30 imorgon!

Såhär kunde det se ut när jag var på föreläsning/seminarie när jag pluggade på högskolan för några år sedan:
304025_10150278641302842_164359_n

Till mitt försvar var det en rätt hård kväll kvällen före.. Och föreläsaren kan ha varit den tråkigaste människan, med den mest monotona rösten och helt utan röd tråd i sina slides…

Nu är jag mer vaken, för detta är garanterat roligare!

Vi får väl se om jag är ett certifikat rikare imorgon!
På återskrivande!

Nostalgiii!

Shit alltså!
Jag kom på att det kanske är bra med en direktlänk till Julkalendern, som man ser överallt på sidan..
Lite roligare än en vanlig menylänk.
Kom på att jag skulle göra en animering, haha.
men hur gjorde man en sån i Photoshop nu igen?

Höll ju på att göra massor med sånt där när jag var aktiv på stallet.se och Hipponized för typ 100 år sedan!

Lyckades iallafall komma ihåg hur man gjorde och det resulterade i denna animering:
kalendergif

Inte så snygg men vafan!

Jag fick lite nostalgikänslor av att pilla med detta, kanske skulle animera min header? 😉
Vad tycker ni?

Lastträning, julfotografering, luciaträning och hoppning!

Man hinner mycket när man är ledig!

Började dagen med en riktigt låång slappemorgon =)
Sedan drog jag till Ammi och hjälpte henne med Jammie och lastbilen.
Det ska nog gå att åka så småningom, vi övar på!

Sedan vidare till stallet där Sara var kvar, passade på att stjäla hennes tid lite och fotografera till bloggen 🙂
Bilderna ser ni nedanför!
Tack Mirandel för lånet av julpyntet!

Sen lastade jag Kossan, drog till Amsberg för luciaträning..
Jag har inte deltagit i något luciatåg på typ 13-14 år, så man är väl lite ringrostig när det gäller låtarna.
Casanova och jag ska delta på rundan som rids genom byn i Norr Amsberg, och sedan är det ett tåg till fots!
Kul att få vara med ungdomarna och barnen lite 🙂

Vi drog sedan vidare till Bäckan så att Louise fick hoppa!
Casanova var ganska taggad och galet pigg – och totalt överlycklig över att få hoppa igen!
Lollo och Kossan lekte över 120 på slutet, visst ser det lätt ut?:

Kossan och @loouiiissse 120cm idag!

A post shared by Mira (@trattikatti) on

Sedan hoppade jag upp då jag bestämt mig för att vara med på julklappshoppningen på Säterbygdens Ridklubb!
Jag tyckte att 70cm var för lågt för två år sedan, så jag tänkte hoppa 80cm nu. Men jag har inte hoppat på länge så kände att jag kanske borde känna på det lite.
Och 80cm känns ungefär pyttelågt om man sitter på Casanova xD

Såhär ser det iallafall ut när jag tar mig över några hinder på 80cm!

 

Bilder som bästa Sara Ehlén tog idag:
dsc_2807-2 dsc_2801-2 dsc_2798-2 dsc_2781-2 dsc_2760-2 dsc_2808-2

Misshandlad på ett positivt sett

Precis så känner jag mig.
Jag har varit på helkroppsmassage hos Muskelknuten på Eureka Dalarna.
Harrejävlar vad ont det gjorde och det var precis vad jag behövde.
Imorgon kommer jag att se ut som att jag har haft en intim dejt med en jättebläckfisk typ.
Hon satte sånadär sugkoppar över hela kroppen typ.
Får jag blåmärken ska jag fota och visa er!

Nu känner jag mig helt mörbultad, och genuint dödstrött!
Dags att sova snart!

Idag fick iallafall Casanova nya skor på tassarna 🙂
Och imorgon kommer veterinären för tandkoll, tyvärr kan jag inte vara med då jag tydligen ska till läkaren.
Ska bli intressant att förklara alla sugkoppsmärken för honom xD

Tack underbara Malin för att du fixade Casanova åt mig idag 🙂