Att våga ta hjälp…

… sitter väldigt långt inne på den gemene hästmänniskan – känns det som iallafall!

Jag har alltid haft väldigt lätt att fråga andra om hjälp och be andra rida min häst när jag fastnat, allt för att utveckla både mig och hästen.
Men väldigt ofta får jag höra, när jag ger det förslaget: “Nej men om någon annan kan rida min häst bättre än jag så kan jag lika gärna lägga ner själv”.
Ursäkta men vad är det för dåligt argument?

Det kommer ALLTID att finnas någon i världen som kan rida din häst bättre än du själv.
Man blir aldrig fullärd.

Jag ser det snarare som en chans att se om min häst har potential att gå längre och kanske kan den där ryttaren få fram det som jag vill ha fram men inte lyckas med?

Låter jag dessutom någon annan rida min häst så kan jag få den hjälpen jag behöver för att komma vidare tillsammans med min häst.

Alla har en gräns för hur långt man kan ta sin häst själv, utan hjälp av andra.
Min gräns är nådd nu.
Jag behöver börja sätta galoppombyten på min häst nu när vi närmar oss Msv-nivå, men han är ruggigt stadig i sin galopp, även den förvända, att jag har svårt att få ihop koordinationen i min kropp och lära honom att byta.
Istället för att försöka själv och kanske inte sätta dessa byten på år (trots hjälp av tränare) och dessutom riskera att lära in fel – så väljer jag nu att ta hjälp med vidareutbildningen.
Jag kommer låta min Elin Haglöf och Emma Mattisdotter på DalaDressage att rida honom emellanåt och hjälpa mig att få ut det där lilla extra, för potential har han!

Jag lät Elin hoppa upp i helgen och testa och hon lyckades få fram den där luftiga traven, längningen och en riktigt fin galopp.
Det var riktigt kul att se att han har rätt fina rörelser och dessutom nyttigt att få feedback på hur jag kan göra för att förbättra ridningen!
Dessutom fick jag bekräftelse på att jag gjort rätt hittils och att vi är på god väg framåt!
Det känns väldigt bra att höra! 🙂
Dessutom blir jag alltid lika förvånad över hur läcker min häst är att titta på (kanske en lite partisk åsikt 😉 )

Jag har inga som helst ambitioner att nå toppen, att rida Grand Prix-dressyr, vinna SM eller få en landslagsplats.
Jag vill ta min häst så långt vi kommer – med bådas förmåga!
Men det är ändå kul att se, att det finns en hel del mer att hitta till hos min lilla häst 🙂

Hur tänker ni med era hästar? Tar ni hjälp av någon?

Såhär såg det ut när Elin red i helgen =)

Watch Full Movie Online Streaming Online and Download

Att glädjas åt andras framgång…

Ridsporten har alltid plågats av avundsjuka.
Folk som tror att de är bättre än andra, folk som saknar ödmjukhet, skitsnack, staket-/läktarryttare och ryttare på lägre nivå som aldrig känner att de får uppskattning.

Detta tror jag helt klart ligger i gammal mentalitet, någonstans där dyrast är bäst – och du som har lågbudgetbyxor du kan inte rida!
Att privatryttare ser ner på ridskoleryttare etc.
Så har det varit sålänge jag kan minnas.

Som den där eviga ridskoleryttaren jag var, då jag inte köpte min första egna häst förrän jag var 23 år gammal, har jag ofta fått smaka på den där avundsjukan.
Och som nu när jag köpt en häst för en bråkdel av vad många andra vi tävlar mot har betalt för sina hästar, en häst som dessutom är reggad med okänd härstamning.
Tro mig, jag får höra väldigt många kommentarer som inte är särskilt snälla.
Jag säger absolut inte att jag själv inte har fällt kommentarer om andras ridning osv – för det har jag! Man dras med i mentaliteten.

Men sedan jag började hålla privatlektioner för barn och ungdomar för några år sedan, och nu senaste månaderna även är anställd som ridlärare, så har jag verkligen försökt ändra min mentalitet.

11807533_10153146259147842_5413796874523280375_o (1)
Foto: Melissa Lindholm

Såhär tänker jag, ni ska få ett scenario:
Jag åker och tävlar. Jag tycker att det går ok, får hyfsade procent men någon petar ner mig från placeringsplats.
Om jag då börjar tänka dumma tankar, t.e.x men snälla, den kan ju inte rida, hästen går ju inte rent, usch vilken dålig galopp, oj hon måste vara kompis med domaren etc.
Så kommer jag åka från tävlingsplatsen sur och grinig, jag kommer också bara komma ihåg hur orättvist dömt det var.
Det är farligt lätt att hamna där.

Men om jag istället för att hela tiden leta fel och brister på den som knuffade ner mig, analyserar min egen ritt:
Var jag nöjd med känslan? Ja
Stämmer kommentarerna i protokollet överrens med min känsla? Ja
Om jag då läser kommentarerna och jämför med poängen, kan det stämma? Ja faktiskt.
Är jag egentligen inte ganska nöjd? Jo faktiskt.

Och när jag åker från tävlingsplatsen tänker “Åh vad härligt. Idag var vi tillräckligt bra för en placering, om jag inte hade fattat galopp en bokstav för tidigt (tagen ur en verklig händelse), vi tar igen det nästa gång”.
Då kommer jag vara nöjd med hela tävlingsdagen och minnas den som en bra dag.

Alldeles för ofta hör jag hur man skyller ifrån sig på sina medtävlande, att man försöker hitta brister hos andra.
Och detta gäller inte bara på tävlingsplatser, utan i stallen och på träningsbanan.

Jag försöker ändra min mentalitet och tänka ok “Vad gjorde hon som var bättre än mig? Jo, hon fick till jättefina ökningar”.
Då motiveras jag till att träna ännu hårdare, och kanske lägga om fokus i träningen till nästa gång.

På samma sätt som jag tycker att det är viktigt att var och en, oavsett ålder och ridkunskap – får höra att de gjort något riktigt bra.
Även om det så är att äntligen lyckas rida lätt flera steg i rad, eller någon klarar en galoppfattning eller att någon tar sin första rosett!
Jag försöker vara noga på varje träning/lektion jag håller, att peka ut en specifik sak per ryttare och berömma dem för det.
För jag ser att de har kämpat med något, som jag kanske har jättelätt för men denna ryttare inte klarar alls, och istället för att då säga att “det är ju hur lätt som helst”.
Så ger jag beröm, och jag tror att vi alla växer lite av det.

Jag tror att om vi alla var lite mer ödmjuka inom sporten, och faktiskt kan glädjas åt andras framgång – så blir vi alla gladare och lyfter sporten!

Vad vill jag ha sagt?
Oavsett vilken nivå vi rider på, oavsett vilken klubb vi tävlar för, oavsett om man har egen häst/medryttarhäst eller rider ridskolehäst – kan vi inte alla bara hitta något positivt i varandra och utmärka det?
Det är iallafall något jag har börjat med, och jag har blivit en gladare människa 🙂

DSC_5729

Foto: Karin Klensmeden

Att komma sist men ändå vinna!

Hur gör man det?
Jag tänkte dela med mig av ett tankesätt som jag jobbar med.

Egentligen börjar detta förra året, då Casanova helt lade av inne på banan efter ett kortare sommaruppehåll.
Han gick som en dröm på träning och framridning, sen fick vi startsignal och hästen dog helt.
Han gick där med spetsade öron, framåt, såg skitlycklig ut.
Men lyssnade 0% på mig. Han totalt ignorerade mig.
Då fick vi lite hjälp utifrån, jag fokuserade om och lyckades få tillbaka att han tyckte att det var kul igen.
Vi avslutade året med ett par placeringar.

I år har han inte varit seg på banan.. Fram till tävlingen på Falu Ridklubb 29/7.
Då var det nog flera faktorer som spelade in. Bland annat att det var en så kallad “flygande start”, man fick inte rida runt inne på banan innan startsignal utan man fick starta utifrån och rida in och hälsa direkt.

Hästen gick toppen på framridningen, sedan började jag rida runt banan. Då blev häst paranoid och tyckte att hela världen var farlig.
Detta hängde med in på banan och istället för att stissa upp sig och hoppa åt sidan eller andra liknande reaktioner så blev han bara väldigt spänd OCH SEG.
Han slutade lyssna på mig helt.
Detta resulterar i att jag rider två felridningar.  (alltså -6p)
Och lyckas ändå landa på 57%.
Men förra året kände jag det inte på samma sätt, att det var för att han blev spänd som han blev seg.

Och ni ska veta att jag har analyserat den här situationen sedan dess.
Jag har fått hjälp, tips och råd av mina fantastiska hästvänner!
Mina tränare Göran och Yvonne har också hjälpt mig enormt!

Inför gårdagens tävling hade jag en plan:
Klass 1 – LA:1 – Rid som om du tävlade hoppning. Mycket energi och framåt. Både jag och hästen ska ha kul!
Klass 2 – LA:3 – (om det funkar i första klassen), värm upp lika som till första klassen. Många energiutbrott. Sedan rid noggrannare inne på banan.

Hur det gick:
LA:1
Jag red helt enligt plan.
Vi hade skitkul.
Det såg garanterat inte snyggt ut, mest som fart och fläng.
Men hästen hittade bjudning och VILLE gå framåt!

Vi slutade på 56%, eftersom att jag red på framåt rejält på bekostnad av formen.
Fick till och med kommentar om att han har lite bråttom ibland.
Mission accomplished!

LA:3
Red även här enligt planen. Fortfarande med energi, men lite mer samlat och prydligt.
Detta resulterade att jag fick tillbaka den där känslan jag hade när vi gjorde våra bästa ritter i år (Säter i Juni).
Och för mig är det känslan som är det viktigaste av allt när jag tävlar.
Får jag inte till känslan har jag svårt att glädjas över procenten.
Jag gjorde några rejäla ryttarmissar, men det är inget jag lägger energi på för målet för dagen var inte att vinna.
Utan att hitta tillbaka till känslan igen.

När jag fick se resultatet blev jag först väldigt besviken, ynka 55%, och sist i resultatlistan.
Jag var besviken ända tills jag läste protokollet.
Och det var inte domaren som var snål, utan hon var snarare väldigt rättvis.
Ja fick för det mesta 6or och ett gäng 6,5or.
Nästan på alla punkter där var kommentaren om att jag rider med glappande tygel/ingen kontakt med hästens mun.
Och såhär i efterhand så inser jag ju att jag ramlat tillbaka till den gamla vanan där tyglarna glider genom handen och tillslut blir en halvmil för långa.
Då kan man inte få högre poäng.

Sedan drog mina egna missar ner rejält på sina ställen.

Så överlag var det inte alls en dålig procent, utan den speglade precis hur det faktiskt var!

Trots kassa procent för dagen så kände jag mig som en vinnare när jag körde från tävlingsplatsen.
ÄNTLIGEN har jag hittat hur jag ska rida honom och äntligen har jag fått tillbaka känslan igen!
Jag har vunnit över negativ energi och dålig känsla!
Det är större för mig än en rosett.

Nu kan det bara bli bättre och vi tränar vidare, tänker likadant och finslipar på detaljerna!
Och såklart får jag skärpa mig, när hästen går som en klocka är det tråkigt att jag slarvar till det!
Men det känns riktigt lovande inför hösten!

20160605_sater_dressyr_1250 20160605_sater_dressyr_0118

Bilder tagna i Säter i Juni av våra fantastiska sponsorer Event-bilder.se

 

ÄR CASANOVA EN VALACK?!?! Men det är ju ett tjejnamn :S

Ja.
Han är en valack.

“Men det är ju ett Tjejnamn?!?!”..

Suck vad trött jag börjar bli på dessa kommentarer.

Nej. Även om jag är öppen för alla könstillhörigheter och att namn inte ska vara genusbundna.
Så är faktiskt, historiskt sett, just namnet/ordet “Casanova” manligt.
Det betyder i princip kvinnotjusare.
Nu kan det ju absolut finnas kvinnliga såna också, men överlag är Casanova en benämning på någon/något av manligt kön.
En Don Juan, Romeo etc.

Jag köper helt grejen om att tjejer också kan kallas Casanova.
Men att påstå att det skulle vara mer ett tjejnamn är väl lite att ta i?

Nej han är en valack, sist jag kollade iallafall..
casanova

3 saker som får mig att sluta läsa din blogg

Dags för ännu en lista!
Jag har väl alltid varit rätt duktig på språk och har haft lätt för att läsa och skriva. Jag har sällan haft stavfel sedan tidigare år i skolan och har haft det relativt lätt med grammatiken.
Detta gör att jag är lite allergisk mot bland annat dåligt språk.
Jag VET att det finns dyslektiker där ute och folk med läs och skrivsvårigheter. Men det är min bestämda uppfattning att majoriteten av vår befolkning inte kan vara drabbade av det.
Det finns inget värre än när man ska försöka läsa en blogg och får läsa om en mening 10 gånger innan man förstår vad det står..

Därför.
Här ger jag er 3 saker som får mig att sluta läsa en blogg och stänga ner på en gång:

  1. Bloggen är skriven i talspråk/chattspråk/förkortningar
    Jag KLARAR inte av att läsa meningar som “Ah men d va kul. Idag har nt hänt så mkt.”
    Vill man ha min uppmärksamhet, skriv hela ord. Inte d, va, nt, mkt, vsg, vgd osv.
    Jag har jättesvårt att läsa sånt, det ger mig utslag i själen typ.
  2. Bloggar som är skrivna utan skiljetecken
    Försök läsa följande mening och veta var du ska andas, samt hur du ska förstå texten:
    “Idag är en lugn dag där jag ska tvätta och sen fika med sambons släkt som kommer hit för att jag fyller år sofie tar hand om casanova idag då hon ska tävla honom imorgon och jag inte kommer ut förrän sent ikväll hoppas att det går bra imorgon för sofie och casanova jag är redan nervös och igår hade jag fest hemma vi spelade spel hela kvällen först kom sara och lina anders var ju redan här och efter det så kom micke och sedan kom också lisa och hennes sambo.”
    Det går inte, jag tappar luften ur mina lungor och är redan trött efter att ha skrivit den.
    Använd punkt, komma och andra skiljetecken för att visa var en mening börjar eller slutar.
  3. Särskrivningar. 
    Jag behöver nog inte förklara så mycket. Eller så behöver jag det.
    I stort sett ALLA sammansatta ord (alltså två ord som sätts samman för att skapa ett) ska INTE ha mellanrum emellan.
    Det ser så obegåvat ut att läsa det.
    Det heter inte “jätte fin”, “jul afton”, “dressyr sadel”, “hopp sadel”, “fjord häst” etc. Det är ETT ORD. ETT.
    Detta är något som driver mig till vansinne haha.
    Skriver man isär ett sammansatt ord så blir det som att första ordet är ett adjektiv och beskriver nästkommande ord. T.ex:  kycklinglever. Särskriver man det ordet får man “kyckling lever”.. Alltså en kyckling som lever.

Vad kostar det att tävla?

När jag svarade på min frågestund så fick jag en ytterligare kommentar med önskemål om jag inte kunde skriva ett inlägg om vilka kostnader det egentligen handlar om när man tävlar.
Jag vill börja med att säga att detta är kostnader som JAG betalar, det kan vara annorlunda i andra distrikt/andra klubbar etc.
Men detta är vad tävlandet kostar mig.

Sedan vill jag också först nämna att jag inte klandrar klubbarna för höga kostnader, det är inte deras fel. För många klubbar är tävlingarna den största inkomsten i verksamheten och skulle de gå ner i pris skulle de kanske inte klara av att dra runt sin verksamhet. Det som behövs för att sänka kostnader är större anslag från kommuner, kommuner som kan satsa hur mycket pengar som helst på fotboll, ishockey och annan föreningsverksamhet men som fortfarande ser ridsporten som en rikemanssport som de som utövar har råd med själva. Men så är det inte alltid. Ridsporten är en av de absolut största sporterna i Sverige sett till utövare, föreningsmedlemmar och ungdomsverksamheten och det är sorgligt att många kommuner inte inser att det är värt att satsa på.
Så nu har vi klargjort att jag inte beskyller klubbarna för att vara snåla eller något sådant befängt påhitt.

Sen vill jag också nämna att det kostar mycket pengar att tävla. Men det är självförvållat! Jag måste inte tävla, men jag älskar det och då är det värt varenda krona!

Men vad kostar egentligen mitt tävlande? 
Bortsett från vad hela hästen kostar varje månad, som faktiskt är en förutsättning för att jag ska kunna tävla, samt tränaravgifter och sånt. 
Bara rena tävlingsavgifter. 

Först har vi de årliga avgifterna:
Först och främst så behöver hästen ha licens för innevarande år. I år ligger den avgiften på 300kr.
Sedan behöver jag vara medlem i en klubb, jag tävlar för Säterbygdens Ridklubb och medlemsavgiften där kostar 320kr
Sen ska jag ha ryttarlicens, då jag är Senior så kostar den 750kr
Sen måste hästen vaccineras och det betalar jag 400kr för.

Alltså betalar jag totalt 1770kr INNAN jag ens får anmäla mig till en tävling.

Sen har vi då per tävling:

Detta är uträknat på dressyrtävling, det ser kanske annorlunda ut i andra klasser.

Först har vi anmälningsavgiften som ligger på 200-260kr/klass lite beroende på om det är lokal eller regional tävling. Men säg 230kr/klass.
Jag startar helst två klasser/tävling då jag upplever att han går bättre om han får en förklass. Eller så är det jag som är lite nervös i första klassen och glömmer av att rida hela tiden, det händer nog oftare. Och då vill jag ha en klass till för att få med mig en bättre ridkänsla hem, och på något sätt ge mig själv en revansch.
Rider jag bara en klass brukar det alltid vara något i den klassen som händer som jag skulle vilja göra om haha.
Därför blir det då 460kr/tävlingsdag, med två klasser.

Sedan har vi bensinkostnaden. Säg att vi snittar 5 mil till tävlingsplats då de flesta klubbarna ligger 1-10 mil härifrån. Det är 10 mil/tävlingsdag.
Min bil drar ca 1,5l/mil på riksväg/motorväg med hästtransport men betydligt mer på småvägarna. Så jag räknar med totalt 2l/mil vilket då ger 20 liter bensin. 20 liter bensin x 15kr(bensinpriset åker ju upp och ner hela tiden) = 300kr. (om jag sedan åker 10 mil till en klubb blir det 600kr.. osv)
Så nu är vi alltså uppe i totalt 760kr bara för en tävlingsdag.

Sedan behöver man iallafall äta något, är det en lång tävlingsdag så vill man ha lunch.
Jag räknar med att jag lägger iallafall säkert 100-200kr på mat/fika/matsäck på en tävlingsdag. Så vi räknar på 150kr där

Allt som allt är jag då uppe i 840kr för en enda tävlingsdag.
Då borträknat allt vad utrustning heter.
Det går väl an om man tävlar en gång lite då och då, men att ibland ha 4 tävlingshelger på raken känns i plånboken kan jag säga!

Därför kan jag tycka att vissa klubbar “snålar” lite med priserna.
Att man betalar närmare tusenlappen för att komma dit, blir placerad och får en borste. Men som jag tidigare har skrivit, jag tror inte att det har med att klubbarna är snåla egentligen, utan snarare att tävlingarna är livsviktiga för klubbens totala ekonomi och verksamhet.

Herregud! Tänk om jag hade haft fler än en häst att tävla! Haha

Men det är mitt val och mitt val av livsstil. Sålänge man har råd att sedan kunna leva, även om man får leva lite knapert, vid sidan av så tycker jag helt klart att det är värt det.
Men ja det är flera gånger jag har prioriterat bort att starta pga ekonomin.
Man får välja de klubbar man tycker det är värt.

Hur kan man då minska dessa kostnaderna? Det är svårt tror jag, man måste vara realistisk. Jag tror att om kommunen gett större anslag till klubbarna så hade kanske startavgiften kunnat sänkas, men den största kostnaden för min del är nästan bensinen och det kan ingen annan än jag själv gör något åt!
Planerna för min egen framtid är att köpa en dieseldriven bil som drar mycket mindre än vad min nuvarande bensin-Volvo drar!

Var detta ett informativt inlägg?
Vad tycker ni om ekomoin i ridsporten? Hur kan man göra så att fler får råd?

12045729_10153315110742842_7533042909442595784_o 20151025_mira_0870

Underhållning!

Haha jag måste tacka för alla helt fantastiska kommentarer på inlägget jag fick igår.
Det ligger som tidigare nämnt lite i min natur att helt leva genom sarkasm och ironi, så fler liknande inlägg kommer absolut att dyka upp framöver.
Varför?
För att jag gillar att bjuda på mig själv. Det kan inte alltid se perfekt ut och häst kan inte alltid vara lugn och lydig 😉
Jag älskar att skratta åt mig själv och min häst när jag får se bilder och filmer som inte ser kloka ut ^^
För alla vet att det inte alltid går som det ska 😉

Och till er som säger att jag skulle tappa läsare/att ni aldrig kommer att fortsätta läsa bloggen, varsågod, inte min förlust;)
Har man inte sinne för humor och sarkasm tror jag inte att detta är en blogg för er 😉
11872994_405954489589875_920744270_o

Sanningen bakom formtoppen!

Haha jag ska inte göra det allt för utdraget.
Men tycker inte ni det är rätt intressant att inlägg med uppenbara fel och brister svämmar över med kommentarer medans bra, informativa och roliga inlägg blir helt utan? 😉

Varför jag skrev föregående inlägg(<– klicka för att läsa)? 
För att jag vill göra narr av min häst som idag var minst sagt på bushumör och hade lite väl mycket livsglädje över att få springa på ett stort, snötäckt fält!
Sen är jag född och uppvuxen Göteborgare, med rätt mörk humor och älskar ironi och sarkasm, det ligger liksom i min natur.
Hela min vardag präglas ofta av det och det är något jag tycker väldigt mycket om, men jag förstår att vissa av er kanske saknar sinne för sånt 🙂
Dessutom älskar jag att retas med folk, allra helst de som kan och vet bäst 😉
Det handlar inte om att locka till sig läsare och kommentarer, snarare att bara ha lite söndagsnöje för att hålla mig vaken så att jag inte somnar för tidigt innan jobbet^^

Formen på bilderna? Rollkur? 
Nej, vanliga hederliga krumsprång/halvtomhalvt bockspråmg av en busig häst 😉
Han har som tur är inte lagt av några rejäla bocksprång idag, då hade jag väl fått äta snö!

Håller jag hårt i munnen? 
Nja snarare hästekossan som drar ner huvudet så att tyglarna glider mellan fingrarna.
Hade jag haft den längd på tygel när han faktiskt går rätt hade jag haft händerna ingrävda under sittbenen 😉
Dessutom följer jag mest instinkten om att försöka dra upp huvudet och driva framåt på en bockande häst 😉

Träna för tränare INNAN jag ger mig ut och tävlar? 
Det har jag redan gjort i flera år, och dessutom redan tävlat två säsonger varav 2015 upp till LA:1 med godkända procent;)
Dessutom tränar jag en dag i veckan för en tränare, har en dressyrdomare som coachar mig regelbundet och tränar en gång i månaden för Göran Liljestam som bland annat varit dressyransvarig för svenska landslaget i fälttävlan i över 10 år 😉

dessutom avslutas inlägget såhär:
trololol

Här kommer de bilderna som faktiskt blev när han inte försökte leka rodeokossa ;). Ursäkta att jag sitter som en köttbulle. Har problem att få till sitsen i en hoppsadel då jag allt som oftast väljer dressyrsadeln, dessutom har jag fortfarande väldiga problem med ländryggen som gör att jag inte riktigt kan komma ner i sadeln.

Självklart har även duktiga Melissa fotat dessa 🙂

12469964_443633679155289_832728755_o 12469990_443633892488601_1601597576_o 12476848_443628322489158_1106010199_o 12483021_443628222489168_1145285717_o 12490020_443632012488789_1189291965_o 12494271_443628722489118_818380913_o 12494293_443630332488957_540106976_o 12494445_443629712489019_1923478079_o

Månprinsen och drevet

Nu är jag så trött.
Trött på det jäkla drevet som rivs upp om och om igen på sociala medier.
Ett drev som inneburit både hot och hur mycket näthat som helst.
Och det värsta är att det är VUXNA människor, som beter sig som ouppfostrade ungdomar.
Jag mår illa och tappar nästan hoppet för mänskligheten när jag läser kommentarer.

Vad pratar jag om?
Månprinsen AM och drevet mot hans ägare Anna-Maria Öberg och teamet kring dessa.

Först och främst vill jag bara göra klart att jag INTE står bakom Anna -Marias handlingar, det var fel gjort och det säger hon själv.
Men det drev hon fått mot sig förtjänar hon inte.

Det började i september med en incident på Dannero, för er som inte är så insatta kan ni läsa mer om detta här:
http://www.travronden.se/nyheter/sport/skandalscener-pa-dannero-78607

Denna incident resulterade i att Anna-Maria är avstängd från svenska  travbanor till den 30 Juni 1016.

Idag kom det ut en nyhet om att Månprinsen AM inte startar på svenska travbanor förrän perioden gått ut:
http://www.op.se/sport/trav/oberg-manprinsen-kommer-inte-att-starta-i-sverige

Genast svämmar sociala medier över av kommentarer som är rätt skrämmande att läsa.

Folk försöker bland annat få Anna-Maria att framstå som någon uppblåst diva som omyndigförklarar Gunnar Melander genom att inte låta honom ta med hästen ut och tävla själv.

Men på riktigt? Väx upp lite?

Förstår att det är svårt att förstå, de allra flesta kan jag tänka  mig VILL INTE ens förstå.
Och för många tror jag det handlar om ren och skär avundsjuka.

Tror ni på allvar att det inte är Teamet bakom och runt Månprinsen som gemensamt tagit detta beslut?

Jag har den stora äran att ha fått lära känna delar av teamet på ett personligt plan, något jag är väldigt tacksam för, och jag råkar veta att de också är MÄNNISKOR precis som vi.
Och jag har också därför självklart varit i kontakt med dem för att höra vad som händer. Jag VET att det är ett gemensamt beslut, från alla inblandade, att låta Prinsen springa utomlands.

För er som inte vet så är Prinsen en väldigt känslig häst, han tycker inte om förändringar. Anna-Maria har varit med på tävlingsplats från dag ett.
Jag säger inte att Prinsen inte skulle kunna springa alls även om inte Anna-Maria var med på plats, det är inte vad jag säger, men det är teamets gemensamma uppfattning för att, vad jag kan förstå det som att minska på stressen för hästens skull. Att byta hästskötare kan för många hästar bli ett stressmoment.
Vill man bespara hästen det då ändrar man inte, om det inte är absolut nödvändigt.
I min uppfattning så är det såhär, de är ett Team, kan inte en vara med så ska ingen vara med.

Då läser jag ju självklart kommentarer om att då kanske de inte ska starta alls i väntan på att få komma tillbaka. Må så vara.
Men jag som varit inom hästsporten ett tag vet att ett längre uppehåll från tävlingsbanor, trots att hästen är frisk och kan tränas hemma, är att ta ett steg bakåt – oavsett vilken sport och gren det gäller. Man får liksom gå tillbaka ett steg i sin utveckling och nästan börja om. Att tävla är också att träna, det är en rutin både fysiskt och psykiskt både för människorna kring hästen och självklart för hästen också.
Se bara på Casanovas start på tävlingsbanorna i år, spänd och lite småskraj för ungefär allt runtomkring, vilket han inte var på hösten förut, det tar ett tag att komma in i det igen.
Jag vågar säga att jag vet att det är så även för travhästar, det är en rutin, och rubbas rutinen så kan det ta ett tag att komma tillbaka till samma rutin igen.

Min åsikt i det hela är att det är SJÄLVKLART att de ska fortsätta tävla utomlands, att låta en så fin häst bara gå jobb hemma är att slänga bort rutinen man skapat innan.

Och JAG VET att alla beslut alltid grundar sig i vad som är bäst för hästen.
Nej det handlar inte bara om pengar.
Nej det handlar inte om att Anna-Maria skulle ha ett för stort ego.

DET HANDLAR OM KÄRLEK TILL HÄSTEN OCH ETT SUNT FÖRNUFT.

Jag tror att i det hela så handlar det här jäkla drevet helt och hållet om att man måste ha någon att hacka på, därför hackar man. Och det är på tok för lätt i dagens socialamedie-samhälle att fälla kommentarer och hot utan att få några som helst konsekvenser. Att vuxna människor inte kan bete sig bättre är en SKAM.
Hade jag fått bestämma hade många som beter sig som ni gör också fått förbud att beträda travbanor, för ni kan fan inte bete er heller. Tänk efter, hade ni stått och fällt samma kommentarer direkt till ägare, skötare och kuskar direkt på stallbacken? Vad hade Svensk travsport tyckt om det? 

 

Som avslut bjuder jag på några av mina favoritbilder på Månprinsen som jag har fotat:


DSC_1136 DSC_1182 DSC_1188 DSC_1294