Hopptävling i Hofors – Blåslagen * film på snyggaste räddningen ever*

Jag och Casanova 95cm

Herregud vilken kaosrunda jag och Kossan gjorde i förrgår.
Vi startade vår första 95cm tillsammans, hoppade en lokal 90cm förra året.
En runda som fick mig att inse att jag är begränsad. Och att jag inte ska tävla hoppning mer.

På framhoppningen började jag med att krascha rätt igenom räcket, satt kvar i sadeln. Men jag red som en jävla kratta. Bara släppte honom ett par språng före hindret.
Sa till mig själv att sluta mesa och skärpa mig, och sedan hoppade vi huuur bra som helst.
Hade bästa känslan någonsin i sprången på framhoppningen.

Inne på banan kom ju ångesten, och tankarna “Varför i helvete gör jag det här?!?”.
Men jag satte fart och började rida, lite halvdålig galopp på första och ojämnt tempo.
Efter 2an så drog han på rejält och lyssnade inte på förhållningar, detta resulterade i ett konstigt hopp till 3an, sedan fick jag ingen kvalité i galoppen till 4an, vilket resulterar i att jag tror att han ska stanna men han väljer att hoppa ändå, så jag slungas fram på halsen. Jag lyckas hålla mig kvar och rider klart banan.
I efterhand var jag lite sur på mig själv att jag inte vände vänster, för då hade jag klarat mig med 0 fel och fått rida fas 2.
Men huvudsaken var att jag överlevde. Och vi kom igenom grunden med bara 4 fel då jag korsade min egen väg 🙂
Kolla själva här:

Emmy fick lite fina bilder på oss också med min kamera:

Efteråt är jag helt blåslagen och har jätteont i hela kroppen.
Så därför har jag tagit beslutet att inte tävla hoppning mer. Mina smärtdiagnoser gör att detta gör så ont. Tänk hur ont jag hade haft om jag faktiskt hade ramlat av?
Det hade kunnat äventyra hela resten av dressyrsäsongen, och det är helt enkelt inte värt det.

Därför kommer jag att låta Emmy fortsätta hoppa Kossan framöver.
Och jag håller mig till dressyren, och lite WE när vi kommer igång med det igen.

Emmy och Casanova 115cm

Emmy och Casanova gjorde en SUPERFIN runda. Han var pigg, taggad och hoppade fantastiskt!
Tyvärr ett missförstånd på sista hindret så det blev en rivning där.
Men satan i gatan.  Snart sitter nollorna i 115! 😀

Ni får kolla själva 😉

Dagen blev rätt lyckad till slut iallafall 🙂

 

Vad är på gång?

Sååå jag har typ smält helgen som var nu, nästan iallafall haha.

Detta är vad som händer resten av månaden:

7/7 – Lokal 95cm A:0/A:0, JAG HOPPAR (herregud) , Hofors (Emmy hoppar 115cm)
14/7 – Jag rider LB:1 på Jake (Outlaw Express) som är en av mina elevers ponnyer på Rommeheds dressyrclearround
15/7 – Klubbmästerskap MsvC:1, Rommehed Stallklubb
19/7 – Lokal 100cm A:0/A:0 Kråkhoppet, JAG HOPPAR IGEN :O, Svärdsjö Ridklubb
20/7 – Regional 100cm A:0/A:0 Kråkhoppet, yes, jag hoppar här också, Svärdsjö Ridklubb
27/7 – Regional LA:3, Daladressyren, Falu Ridklubb
28/7 – Regional MsvC:2, DEBUT!!, Daladressyren, Falu Ridklubb
29/7 – Regional MsvC:1, Daladressyren, Falu Ridklubb

Har knappt börjat kolla på Augusti, men lär ju göra det innan alla MsvC:1 blir fulla..

Träning för Birgitta Kjellin *övningstips*

Nu kommer detta inlägget en vecka i efterhand (ska försöka bli bättre på det här med att blogga).
Men jag fick den stora äran att vara med och träna för Birgitta Kjellin när hon gästade min tränare Emma Mattisdotter i onsdags förra veckan.

Det var en upplysande träning, hade jag varit religiös hade jag nog kallat mig frälst 😉

Fick lära om och tänka om en hel del. Jag hamnar gärna med en bredare handställning i skolorna, samtidigt som att mina skänklar åker bak lite när jag skänklar.
Jag har alltid fått lite vingliga skolor,
Men Birgitta tjatade på att ha skänkeln under knät och händerna ihop, och vips så hade jag en stadig sits och stadig häst.

Fick dessutom en hel del riktigt roliga och matnyttiga övningar, tänkte visa mina extremt bra paintskillz och visa en övning som hjälper till att göra hästens bakben kvickare i galoppen.
Dessutom hjälper den till att hitta bärigheten i galoppen 🙂

Du rider i förvänd galopp på spåret, på varje långsida börjar du med att gå in i skänkelvikning, med rak hals, några språng. Sedan går du tillbaka ut till spåret i en sluta, sen direkt in i en skänkelvikning igen etc.
Birgitta sa att när man kan göra detta tre gånger på en långsida så är det bra.

Jag och Casanova klarade 3st ganska bra i ena varvet, i andra varvet var det liiite svårare. Men skam den som ger sig 😀
Såhär Ser övningen ut i paint:

Drömmer jag?!? * BILDBOMB*

Tre tävlingar, fyra klasser, tre placeringar och två kval.

Jag är mållös, tacksam, tror att jag drömmer.
Jag lever min dröm.
10 juni blev vi placerade i LA:3 på 67.7%, vi red även ihop 61.3% i MsvC:1 där vi tog ett nytt personbästa. SÅÅÅ nära ett kval!

I helgen som var nu gjorde vi något jag drömt om i hela mitt liv.
Lördag 30 Juni: nytt personbästa 63,8%, ett kval och en ANDRAPLACERING!!
Söndag 1 Juli: ännu ett personbästa på 65.0%, färdigkvalad till MsvB och en tredjeplacering!!

För många är det inte särskilt märkvärdigt att ha plockat placeringar i MsvC:1, även om första säkert är speciell för de flesta.

Men för mig är det enormt.
Dels för att min stora dröm i mitt hästliv har varit att rida medelsvår dressyr.
Den drömmen uppnådde vi när vi debuterade förra sommaren.
Nästa steg i drömmen var att kunna placera sig, vilket vi gjorde BÅDA starterna i helgen. Det är för mig helt osannolikt och jag måste själv omvärdera vår egen nivå och kapacitet.

Utöver detta lider jag av kroniska smärtsjukdomar. Jag har fibromyalgi, endometrios, karpaltunnelsyndrom och överrörlighet plus en rad skador från lite olyckor här och var under åren.
Läkare, sjukgymnaster, friska människor och andra sjuka människor har berättat för mig att jag inte kan, att jag inte borde, att om jag håller på såhär så kanske jag inte är så sjuk egentligen.

Dessutom har jag under årens gång, även om det är få gånger, fått höra att hästar med hovskägg inte ska gå dressyr, att han är alldeles för högrest, att han inte är byggd för dressyr etc.

Och som pricken över i så var jag på BOTTEN i mitt mående 2017, då allt för mycket hände runtomkring mig.

I år har fokus legat på att lyssna lite på kroppen, lägga upp en träningsplan tillsammans med ett helt fantastiskt team av läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och kbt-terapeut hos vårdcentralen.
Och en handlingsplan, skulle jag vilja kalla det, då det inte finns några mönster i mina sjukdomar, det går liksom bara upp och ner hela tiden – helt okontrollerat, då krävs en plan för varje dag, för varje tillfälle. Jag kan inte lägga upp ett träningsschema för en vecka, för jag har ingen aning om hur jag mår imorgon.
Casanova är det som får mig att kliva upp varje dag, ta mig till jobbet och sedan fixa stallet. Han är min medicin.

Att dessutom sitta på en buskavlad korsning, med okänd stam (vi vet vilka föräldrarna är, men de är oreggade i passet), som jag köpt för en spottstyver, till skillnad från de flesta andra hästar i våra klasser.
Att utöver det ha utbildat hästen själv, då han var precis inriden och kunde grunderna när han kom till mig.

Det är ENORMT för mig.
Jag är nog i en bubbla just nu, grinar nästan av lycka så fort jag försöker berätta om helgen som varit.

Bjuder på lite bilder!

Lördag, resultatlista, prisutdelningsbilder som bästa Ammi Hedman Erkumru tog:

Bilder från i söndags, resultatlista, en helt fantastisk kommentar från domaren i protokollet (att jag gör ett bra jobb med hästen) och sedan lite blandade bilder från framridning, ritten, prisutdelning och efter det, tagna av Annie Klaar:

Saker en fotograf får höra #1

Jag tänkte börja skriva lite mer om mina fotograferingar och äventyr, samt hur det är att vara fotograf(även om jag bara är en frilansande sådan) och vad jag ofta får höra.

Idag vill jag prata om den otroligt nedvärderande meningen (för det är det den är):

“ÅH VAD HAR DU FÖR KAMERA OCH OBJEKTIV?!?! JAG VILL OCKSÅ HA EN SÅÅÅÅ BRA KAMERA”

 

Anledning till varför detta är nedvärderande?

  1. Min kamera är snart 10, TIO år gammal. Mitt objektiv är minst 15 år gammalt, dessutom defekt. Hela utrustningen går långt över på övertid.
  2. Det är INTE kameran och optiken som gör bilden. Jag ser många exempel på fotografer som har värstingkameror men som producerar medelmåttiga bilder
  3. Bakom varje bild jag publicerar ligger en heeeel del redigering. För mig är redigeringen halva grejen med att skapa konstverk. Jag publicerar ALDRIG helt oredigerade bilder. När jag tar en bild så ser jag till helheten och möjligheter att förvandla med redigering. Jag vill skapa drömmande ögonblick, fräsiga sportfoton etc.
  4. Bakom mina bästa bilder ligger ÅR. ÅR av träning genom att fotografera mycket, ÅR av redigering, ÅR av googlande och utvecklande av mina egna tekniker.

Så att fälla en sådan kommentar, att påpeka att det är utrustningen som gör de bra bilderna, är att nedvärdera mig som fotograf och hela mitt fotografiska väsen. Du nedvärderar alla år jag lagt ner på att bli bra på något.
Jag kan garanterat ta exakt lika bra bilder med en billig budgetutrustning, men du som kläcker sådana kommentarer kommer garanterat inte att lyckas ta lika bra bilder som jag med min utrustning, det kan jag nästan slå vad om.

SJÄLVKLART underlättar det att ha så bra kameror och optik som möjligt, men det är bara våra verktyg som fotografer.

Om du köper en sviiiindyr kniv, men ändå inte kan laga mat, så kommer du inte helt plötsligt att bli mästerkock.
Eller dyraste penseln i världen, fast du inte kan måla, så kommer du magiskt inte att bli en framgångsrik begåvad konstnär!

Så tänk efter, innan du fortsätter tro att det är kameran som gör fotografen! 🙂

Tackar dock inte nej till sponsring av ny kamera 😉 är livrädd att min ska lägga av. (jag har swish;) )

Några favoriter tagna med min uråldriga utrustning: 

 

Lunchvila och uppäten av mygg

Passar bra att blogga lite på lunchen 🙂

Ligger i sängen i vårt mörka, härliga vilorum på jobbet och bara varvar ner lite, lyssnar på ljudbok och bara vilar.

Det är fantastiskt att kunna göra det på lunchen varje dag 🙂

Har precis smort in mina stackars ben efter gårdagens körtur.

Då jag hade en riktigt dålig smärtdag igår så hade jag tänkt låta Kossan vila.

Men så när jag kom hem till gården så stod Ammi och selade Jammie och frågade om jag skulle åka med och ta Kossan på släp. Inte en dum idé!

Kossan får motion och jag sparar på kroppen, han är dessutom riktigt duktig på att gå bakom vagn, fast han bara gjort det två gånger.

Så fort vi kom ner i backen kände jag att myggen började äta på mig, trots två olika sprayer.

När vi kom tillbaka hade jag nästan panik då det brann och kliade på benen.

Tog av mig legginsen och fick en chock.

Aldrig någonsin har det varit såhär illa. Och aldrig före detta året har jag fått ett enda myggbett om jag sprayat mig med ultrashield.

Varnar för obehagliga bilder, men måste fan föreviga detta.

Speciellt med tanke på hur allergisk jag är mot mygg.

Kolla!!!

Så himla äckligt.

Usch!

Är iallafall på jobbet, trots feber 😇

Men ikväll rider Annica lektion på Kossan så jag får vila kroppen 🙂

Kvällstur och Thermacell

Det kan ju inte ha undgått någon hur varmt vi har haha.

Min kropp har lite svårt att hantera värmen, iallafall om jag anstränger mig.

Så igår när jag kom hem efter jobbet och en fotografering, så fixade jag bara stallet snabbt och gick sedan in och fixade mat och sov en stund.

Gick inte ut igen förrän efter 21 för att rida.

Då var det jätteskönt ute!

Dock en heeeel del mygg och knott så jag passade på att testa min Thermacell, då jag bara tänkte skritta och trava lite.

Thermacellen funkar riktigt bra när man skrittar långsamt, visst är det en hel del mygg runt oss. Men de håller sig inte kvar utan flyger snabbt vidare.

Kossan var pigg och glad 🙂

Det är sååå skönt att bo på gården och kunna göra såhär, rida sent eller tidigt utan att behöva åka iväg! Det är bara att gå in och duscha och sova när man är klar 🙂

Bild på min Thermacell, fäster den i stropparna från schabraket:

Kossa med öronen i taket! Kladdig runt ögonen då jag måste smörja in honom med hästsalva för att herrn inte låter flughuvor sitta kvar:

Kossan är fortfarande krullig efter söndagens tävling 😂

Jakten på ett kval

Hej, minns ni mig? haha. Jag är så dålig på detta med att hålla igång och blogga. Jag har TUSEN idéer, men de kommer alltid när jag sitter olägligt till, sen hinner jag glömma av dem.
Men jag tänkte att jag skulle uppdatera er lite på hur tävlingarna går.

Som många redan vet så jagar vi kval i MsvC nu, för att vara startberättigade till MsvB. Tekniskt sett så har vi inte bråttom alls att plocka kvalen, för vi kan ändå inte göra byten än. Men det hade varit såååå skönt att ha kvalen avklarade, så att vi i lugn och ro kan träna byten över vintern.

För er som inte vet hur kval och sånt fungerar så kan jag lite snabbt förklara detta.
Alla klasser upp till och med MsvC:2 kan du rida utan att ha kvalat innan. Men Fr.o.m MsvB krävs att man kvalar.
För att få rida MsvB så måste vi rida minst två starter, på riktig tävling (klubb/pay and ride räknas alltså inte) i MsvC på över 62%.
En kvalperiod är två år lång. Har jag inte lyckats rida på över 62% i MsvB inom två år från att jag kvalat så måste jag kvala om.

Det ligger dessutom som förslag till SvRF att inför nästa år höja kvalgränsen till 64%, så gissa varför jag har lite extra eld i baken i år?

Jag har ju dessutom varit helt svältfödd på starter i Msv i år!
Jag red senaste starten i MsvC i FEBRUARI och har behövt vänta heeeeeela våren fram till i söndags på att få starta igen.
En anledning är brist på program på lång bana, en annan att när det väl dykt upp en passande så har den blivit full på tre sekunder och jag varit för långsam, eller så har det krockat med annat som varit planerat i livet.

Jag har iallafall kommit ut och ridit en LA:1, 1/4, i Hofors. Då gick det rätt bra förutom att han var cräääjzy på framridningen och lite väl taggad/småspänd inne på banan, men det resulterade att vi hamnade andra utanför placering iallafall med 63.6%. Var jättenöjd med känslan!

Sedan red jag en LA:4, 1/5, i Surahammar. Där jag fick till ett helt fantastiskt galopprogram med 7or + en 8a rakt igenom. Tyvärr kan vi inte göra bakdelsvändningar på tävling, vilket drog ner poängen enormt och vi hamnade första utanför placering med 60.27%. Hade vi satt en 6a på EN bakdelsvändning hade vi varit placerade. Hade jag satt minst 6 på båda så hade vi VUNNIT.
Så efter det har jag beslutat mig för att aldrig rida en bakdelsvändning på tävling igen, då det bara går sämre ju mer vi tränar, haha. Skämt åsido, jag tänker iallafall aldrig någonsin rida en LA:4 igen. Jag HATAR det programmet.

Sååå tillbaka till jakten på kvalet.

I söndags, 27/5, var vi i Insjön och skulle ÄNTLIGEN få starta en MsvC:1 igen!
Känslan var faktiskt RIKTIGT bra, fast domarna satt under ett hästätande partytält. Lite småmissar, vi har tappat travökningarna igen och det gör att han blir lite “tassig” och springer mer än länger, detta är dock inget jag lägger jättestor vikt vid. De kommer komma så småningom, med mer styrka och balans, de kostar dessutom inte särskilt mycket poäng på den här nivån, det var värre i LB där det var nästan det enda som drog ner oss.
Här vill jag pausa lite och berömma vår fina ryggning. Vi har fan inte kunnat rygga ordentligt på hela våren, inte ens på framridningen i söndags. Och så heeeeelt plötsligt så bara “PANG” så gör han det riktigt jävla bra, vilket gav oss en 8a!

Sen i galoppen så gjorde han ett riktigt fint galoppombyte… i mellangaloppen….. På precis samma ställe som han gjorde exakt samma sak med Annica en vecka innan.
Vet inte varför, för han gör det inte hemma, inte på träning, inte på framridningen.. Suck! Där blev han skitsur på mig och skulle minsann inte bryta av och rätta sig, detta bråk resulterade i en 2a 🙁
Efter detta var vi fortfarande inte riktigt sams in i de enkla bytena, vilket gjorde att han stod emot i första och gav en 4.5a.
Men sen ordnade det upp sig mycket bättre.

Tills jag red fel och glömde vända halvt igenom efter det andra enkla bytet ,-2 där.
Men slutresultat på 60.476% och ett nytt personbästa i programmet. Känslan var där, formen var där. Nu ska vi bara finslipa ännu mer!
Nästa start blir i Bjursås 10e juni!

Jag behöver hjälp

Jag behöver hjälp av min omgivning, familj och vänner.
Det är inte mycket jag begär, mer än att ni ska läsa detta och hjälpa mig med det jag behöver.

Som många vet, och kanske inte vet, så lider jag av en kronisk smärtsjukdom, eller ja – egentligen två.

Men den som just nu påverkar mig allra mest och som jag aktivt arbetar med nu, för att kunna fortsätta leva, jobba och rida – är fibromyalgi.
Jag tänker inte förklara mer ingående vad det är annat än att man kan säga att mitt nervsystem är åt helvete.
Jag kan t.ex från ingenstans få smärtor i en hand eller fot, där signalerna som skickas till nervcentrum i hjärnan skriker “AAAAAAAAAAAAAAAAH HJÄLP JAG ÄR BRUTEN!!!” men det egentligen inte är något fel.
Ett vanligt tryck med ett finger i ryggen på mig, kan vissa dagar få mig att svimma då mitt nervsystem tror att det är en kniv. etc.
Det är helt enkelt fel på mina “volymkontroller” som reglerar smärta i alla mina nerver.
Detta går upp och ner. Vissa dagar kan jag känna mig helt frisk och starkare än någonsin, för att nästa dag känna mig som en 90-åring med all världens krämpor.

Jag har valt att försöka låta bli att gnälla utåt, detta kan göra att de runtomkring mig inte förstår hur sjuk jag egentligen är.

Jag har de senaste 5 veckorna deltagit på en smärtskola arrangerad av min vårdcentral, med 5 utbildningstillfällen för folk med fysisk smärta.
Jag kommer nu att dela med mig av det viktigaste delarna som jag tagit med mig därifrå, och även de delar där min omgivning kan hjälpa mig att må bättre.

Acceptans

Jag, som alla andra med kronisk smärta, måste lära mig att acceptera att min kropp är såhär. Det finns inget botemedel. Jag kan bli bättre, men jag kan aldrig bli bra. Smärtan och värken kommer ALLTID att vara en del av mitt liv.
Jag har kommit ganska långt i detta.
Jag har accepterat att siuationen är som den är, men den ska aldrig någonsin få hindra mig från att göra vad som är viktigt för mig.

Värdera måsten

Som människa, och speciellt vuxen, finns det en massa måsten man måste göra.
Men hur viktiga är dessa måsten egentligen?
Exempel:
Är det viktigt att jag MÅSTE dammsuga mitt hus idag? Nej jag får inte besök ikväll eller imorgon, jag kan dammsuga imorgon om jag har en bättre dag då istället.  (= ingen direkt konsekvens)
Är det viktigt att jag MÅSTE äta mat? Ja, det är viktigt. Annars triskerar jag att dö (= direkt konsekvens)

Förstår ni?

Hur jag tänker och mår spelar stor roll

Om jag är låg, nere och känner mig dålig för att jag inte uppnår vissa mål eller måsten en dag – då eskalerar mina symptom.
Jag blir utmattad, hjärntrött, tappar närminnet och får väldigt ont.

Något vi fått lära oss på smärtskolan är att vi måste gå in och ur en uppgift med positiva tankar.
Om jag t.ex. känner att jag inte klarar av att rida en dag så får jag ofta väldigt dåligt samvete, speciellt om hästen fått vila ytterligare en dag innan. Då är det väldigt lätt att tänka dåliga tankar om mig själv – för att jag vet att jag borde, men jag orkar verkligen inte.
Har jag inte ont, men bara är trött – då brukar jag rida iallafall. Men är jag sådär “fibrotrött” (ett tillstånd där jag till och med kan somna bakom ratten efter att ha kört bil i mindre än 10 min, trots att jag var pigg före) plus att jag har ont i kroppen. Då har jag lärt mig att jag bara kommer att bli sämre om jag pressar kroppen.

Men om jag istället tänker “Shit vad duktig jag var som klarade av att mocka idag, och fixa allt åt hästen – utan att be om hjälp!”, då mår jag mycket bättre både fysiskt och psykiskt.
För annars är det väldigt lätt att hamna i en ond spiral, där man går och klankar ner på sig själv hela tiden. Det är inte ett hälsosamt tillstånd för någon.

Vad behöver jag hjälp med?

Så vad behöver jag egentligen hjälp med? Nej jag behöver inte hjälp att fixa stallet, bära tunga saker eller städa.
Det jag vill ha av min omgivning är förståelse. Förstå att jag inte alltid klarar av att prestera på samma nivå som andra, förstå att den träning som funkar för dig inte nödvändigtvis ens är nyttig för mig.
Jag har ett läkarteam med läkare, psykolog, sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut som jag är oändligt tacksam över. Jag får verkligen den hjälp jag behöver, plus väldigt mycket därtill.

Jag behöver att ni accepterar att jag inte fungerar som en frisk människa, även om jag oftast uppträder som det. Att jag inte klarar av att leva mitt liv på ett sätt som alla andra. Att jag är vuxen nog att bestämma själv om vad jag vill göra och inte göra.

Jag behöver också att ni inte ger mig mer skuldkänslor än de jag ger mig själv. För ska jag brottas med mina egna skuldkänslor som mitt inre dagligen kastar fram – så behöver jag inte höra det från andra runtomkring också. Det hjälper inte till, även om ni egentligen bara vill mitt bästa och bryr er om mig.
Om jag väljer att låta hästen vila en dag, fast han redan vilat ett par dagar samma vecka – så ingår det i min rehabplan och jag vill inte behöva försvara eller förklara den.
Att jag väljer att t.ex. en kväll åka iväg och göra något annat istället för att rida, så ingår också det i min plan.
Den absolut värsta smärtan jag har i kroppen, är också den som är absolut allra mest frekvent och svårast att leva med, är den som sitter i min ländrygg. Jag FÅR inte rida för varken mig själv, läkare eller sjukgymnasten, när jag känner på ett visst sätt.
Ibland gör jag det ändå för att det är träning eller tävling, för att jag är envis som en jävla åsna, men jag får betala dyrt för det efteråt, ibland upp till en månad innan jag kan rida normalt igen.

Vissa människor upplever att jag flänger runt och stressar överallt. Det gör jag inte.
Jag har fått lära mig att tacka nej till saker, och har börjat tacka nej till majoriteten av saker jag blir tillfrågad om och gör bara saker jag vill göra.

Och om jag nu väljer att göra något som jag mår bra av, då vill jag INTE höra av andra att jag borde lugna ner mig eller fokusera på mig själv istället. För det är exakt det jag gör.
Jag stressar i stort sett ALDRIG. Så om jag inte stressar över saker jag gör, så kan väl andra i min omgivning ge fan i att stressa åt mig?

På våren har jag en tendens att ha många saker inbokade, det är många helger att åka iväg på. Men inte en enda helg är ett tvång, det är jag själv som har valt och planerat in dessa.

Och om jag råkar ha en ledig lördag, då tycker jag faktiskt att det är upp till mig att välja vad jag ska göra den dagen, utan att stressa.

Så om jag inte har tvättat den dagen jag sa att jag skulle tvätta, att jag prioriterar något konstigt, eller låter min häst vila fast han redan har vilat en dag, eller att jag inte dammsugit mitt hus på ett specifikt datum, eller gjort något annat som inte påverkar någon annan än mig själv – så vill jag faktiskt inte höra det av någon annan heller, för jag vet redan, och det mesta är en del av min plan. Att min plan inte ser ut som andras planer, utan min plan är lite mer flytande – beror ju på att min kropp kan tro att den är döende en dag och elitidrottare nästa dag.
Jag måste få lov att göra saker i min takt, på mitt sätt och en liten bit i taget.

Om inte jag får hjälp med detta så kommer jag att drivas in i väggen och kommer varken kunna jobba, rida eller leva mer.

Tack! <3

Materiell lycka!

Igår hämtade jag ÄNTLIGEN ut mitt nya fina schabrak som jag beställt på Norells Hästsport från Mias RS!

Är SÅÅÅ NÖJD.
Så nu ska vi inviga det på tävling på lördag i Hedemora 🙂