Att glädjas åt andras framgång…

Ridsporten har alltid plågats av avundsjuka.
Folk som tror att de är bättre än andra, folk som saknar ödmjukhet, skitsnack, staket-/läktarryttare och ryttare på lägre nivå som aldrig känner att de får uppskattning.

Detta tror jag helt klart ligger i gammal mentalitet, någonstans där dyrast är bäst – och du som har lågbudgetbyxor du kan inte rida!
Att privatryttare ser ner på ridskoleryttare etc.
Så har det varit sålänge jag kan minnas.

Som den där eviga ridskoleryttaren jag var, då jag inte köpte min första egna häst förrän jag var 23 år gammal, har jag ofta fått smaka på den där avundsjukan.
Och som nu när jag köpt en häst för en bråkdel av vad många andra vi tävlar mot har betalt för sina hästar, en häst som dessutom är reggad med okänd härstamning.
Tro mig, jag får höra väldigt många kommentarer som inte är särskilt snälla.
Jag säger absolut inte att jag själv inte har fällt kommentarer om andras ridning osv – för det har jag! Man dras med i mentaliteten.

Men sedan jag började hålla privatlektioner för barn och ungdomar för några år sedan, och nu senaste månaderna även är anställd som ridlärare, så har jag verkligen försökt ändra min mentalitet.

11807533_10153146259147842_5413796874523280375_o (1)
Foto: Melissa Lindholm

Såhär tänker jag, ni ska få ett scenario:
Jag åker och tävlar. Jag tycker att det går ok, får hyfsade procent men någon petar ner mig från placeringsplats.
Om jag då börjar tänka dumma tankar, t.e.x men snälla, den kan ju inte rida, hästen går ju inte rent, usch vilken dålig galopp, oj hon måste vara kompis med domaren etc.
Så kommer jag åka från tävlingsplatsen sur och grinig, jag kommer också bara komma ihåg hur orättvist dömt det var.
Det är farligt lätt att hamna där.

Men om jag istället för att hela tiden leta fel och brister på den som knuffade ner mig, analyserar min egen ritt:
Var jag nöjd med känslan? Ja
Stämmer kommentarerna i protokollet överrens med min känsla? Ja
Om jag då läser kommentarerna och jämför med poängen, kan det stämma? Ja faktiskt.
Är jag egentligen inte ganska nöjd? Jo faktiskt.

Och när jag åker från tävlingsplatsen tänker “Åh vad härligt. Idag var vi tillräckligt bra för en placering, om jag inte hade fattat galopp en bokstav för tidigt (tagen ur en verklig händelse), vi tar igen det nästa gång”.
Då kommer jag vara nöjd med hela tävlingsdagen och minnas den som en bra dag.

Alldeles för ofta hör jag hur man skyller ifrån sig på sina medtävlande, att man försöker hitta brister hos andra.
Och detta gäller inte bara på tävlingsplatser, utan i stallen och på träningsbanan.

Jag försöker ändra min mentalitet och tänka ok “Vad gjorde hon som var bättre än mig? Jo, hon fick till jättefina ökningar”.
Då motiveras jag till att träna ännu hårdare, och kanske lägga om fokus i träningen till nästa gång.

På samma sätt som jag tycker att det är viktigt att var och en, oavsett ålder och ridkunskap – får höra att de gjort något riktigt bra.
Även om det så är att äntligen lyckas rida lätt flera steg i rad, eller någon klarar en galoppfattning eller att någon tar sin första rosett!
Jag försöker vara noga på varje träning/lektion jag håller, att peka ut en specifik sak per ryttare och berömma dem för det.
För jag ser att de har kämpat med något, som jag kanske har jättelätt för men denna ryttare inte klarar alls, och istället för att då säga att “det är ju hur lätt som helst”.
Så ger jag beröm, och jag tror att vi alla växer lite av det.

Jag tror att om vi alla var lite mer ödmjuka inom sporten, och faktiskt kan glädjas åt andras framgång – så blir vi alla gladare och lyfter sporten!

Vad vill jag ha sagt?
Oavsett vilken nivå vi rider på, oavsett vilken klubb vi tävlar för, oavsett om man har egen häst/medryttarhäst eller rider ridskolehäst – kan vi inte alla bara hitta något positivt i varandra och utmärka det?
Det är iallafall något jag har börjat med, och jag har blivit en gladare människa 🙂

DSC_5729

Foto: Karin Klensmeden


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *